God fortsättning...
I dag har jag börjat om och jobba igen efter jul och nyårsledigheten, trist på ett sätt men samtidigt ganska skönt. Det är bra att komma in i vanliga rutiner och för att inte tala om hur stökigt det blir när alla är hemma, tycker mest att man får plocka och städa.
Maken är på Hockey och här sitter jag för mig själv en stund. Hade tänkt ta lite nya foton nu ikväll, men batteriet till kameran har laddats ur och nu sitter den på laddning. Så det får bli ett kort som togs för några dagar sedan.
Jag har lite svårt att fokusera på något för en längre stund just nu, som ni kanske kommer ihåg så skall min stora dotter Maria få sitt första barn vilken dag som helst och jag går väntar på samtal från henne om att nu kommer bebisen snart. Det är tur att en graviditet tar så lång tid som den gör, för när Maria sa till mig för första gången att hon väntade barn vart jag inte så glad (som jag kanske borde ha blivit). Tänkte mest på hur ung hon var och hur ung jag var (egot dök upp som ett hemskt monster i mig). Nu har det gått flera månader och jag välkomnar denna lilla varelse till vår familj med hela mitt hjärta och jag är övertygad om att Maria och hennes kille kommer att bli jättefina föräldrar.
Nyinköpta rosor som piggar upp i mörkret.
Ps. min, S-O har börjat nämna något om att slå ut väggen i vardagsrummet (vet inte huuur han kom på en sådan briljant ide, :)) Kanske blir det förändring lite fortare än jag trott.
I dag har jag börjat om och jobba igen efter jul och nyårsledigheten, trist på ett sätt men samtidigt ganska skönt. Det är bra att komma in i vanliga rutiner och för att inte tala om hur stökigt det blir när alla är hemma, tycker mest att man får plocka och städa.
Maken är på Hockey och här sitter jag för mig själv en stund. Hade tänkt ta lite nya foton nu ikväll, men batteriet till kameran har laddats ur och nu sitter den på laddning. Så det får bli ett kort som togs för några dagar sedan.
Jag har lite svårt att fokusera på något för en längre stund just nu, som ni kanske kommer ihåg så skall min stora dotter Maria få sitt första barn vilken dag som helst och jag går väntar på samtal från henne om att nu kommer bebisen snart. Det är tur att en graviditet tar så lång tid som den gör, för när Maria sa till mig för första gången att hon väntade barn vart jag inte så glad (som jag kanske borde ha blivit). Tänkte mest på hur ung hon var och hur ung jag var (egot dök upp som ett hemskt monster i mig). Nu har det gått flera månader och jag välkomnar denna lilla varelse till vår familj med hela mitt hjärta och jag är övertygad om att Maria och hennes kille kommer att bli jättefina föräldrar.
Nyinköpta rosor som piggar upp i mörkret.
Ps. min, S-O har börjat nämna något om att slå ut väggen i vardagsrummet (vet inte huuur han kom på en sådan briljant ide, :)) Kanske blir det förändring lite fortare än jag trott.
